Jag har inget hopp kvar, känner mig så jävla värdelös.
Jag vet själv om att jag är det, jag är så jobbig att man slänger på i telefonen.
Jag är så jobbig att man inte vill svara när jag ringer, en film är viktigare att kolla på just då.
När jag försöker säga något seriöst så tolkar man det mer som ett ryck, för det är ju jag som sagt det.
Men egentligen så är jag en snäll och omtänksam människa, och jag gör allt för att visa det.
Jag är lätt irriterad, men samtidigt är jag en toffel. Jag gör allt verkligen.
Men jag blir så jävla ledsen, jag mår så dåligt, jag vet inte vad jag ska göra, försvinna låter bra i mina öron men ändå inte. Jag är nog för feg och omtänksam för att försvinna, eller?
Tiden ensam är den värsta, tiden tillsammans är den bästa.