När Belma kom till världen
29/5-10 - Vi var på sjukhuset och träffade min doktor, vi hade äntligen hittat ett sjukhus med en vettig personal! (på beräknad födsel datumet..). Han gjorde ultraljud och sa att han trodde att bebisens beräknad födsel datum inte alls var idag utan om snarare två veckor. Och jag berättade fort att jag ville göra kejsarsnitt och han gav förslag att vi redan kunde göra det imorgon (30/5-10). Jag var så trött på att vara gravid och ville bara få ett slut på alla sjukhusproblem och ha min lilla bebis hos mig så jag sa självklart ja eftersom det inte var några problem för bebisen att komma ut nu. Doktorn bad mig att inte äta något efter 00.00..
Vi satte oss i bilen och log mot varandra jag och Tayfur. Sen kom vi hem och jag fick en nervös känsla och fick lite panik. Jag frågade Tayfur om vi inte kunde ringa doktorn och fråga ifall vi kunde göra snittet den 31/5 istället för det känndes så oplanerat och jag behövde en dag att få in det i mitt huvud att bebisen snart skulle vara hos oss. Tayfur ringde och det gick såklart bra.
Natten till den 31/5 klockan 00.00 började min fasta inför snittet. Jag kunde inte somna men jag försökte verkligen att somna för jag ville vara utvilad till snittet.. 08.00 steg vi upp, alla åt frukost utom jag. Hade Tayfurs föräldrar och morbror här. Jag var verkligen nervös och rädd. Kände mig ensam och hade ingen att prata med, hade ju Tayfur med vad förstog han? Han var ju lika uppspelt som jag var.
Vi kom till sjukhuset vid 08.30. Träffade min doktor som skickade upp oss till operationsavdelningen. Nu ska ni veta att här i Turkiet är det inte normalt att pappan får följa med in. Och det fick såklart inte Tayfur så hans mamma fick följa med mig upp till operationsavdelningen. Jag blev tillsagd att ta av mig alla kläder och på med dom gröna läskiga operationskläderna. Sen var det dags att gå in i själva operationsavdelningen och då säger en sköterska att jag måste komma in ensam, det är förbjudet att ha någon med sig in dit.
İstället för att göra mig själv arg och ännu mer nervös så sa jag bara okej och tog ett djupt andetag och steg in i operationsavdelningen. Där inne fick jag sätta mig i ett rum och vänta. Jag väntade väldigt länge kändes det som, och under tiden jag väntade kom det folk och frågade vad jag gjorde där. Det kändes ju mindre kul..
Sen kom det en tjej som pratade engelska och hade en blankett med frågor som hon tydligen var tvungen att fråga innan snittet, konstiga frågor som ''läser du böcker? vad har du för hobby?'' och andra oviktiga frågor.
Efter det ber hon mig att följa med henne. Vi går in i ett annat rum där det väntar två tjejer till som ska smörja in mig i någon slags kräm innan operationen. Dom är väldigt trevliga som tur va. Sen får jag lägga mig ner på operationsbädden och dom kör in mig till operationssalen där min doktorn och 4-5 andra personer väntar. Alla ler och pratar vänligt med mig och berömmer mig för min turkiska. När jag låg där vet jag att jag pratade på men om vad vet jag inte och tillslut blir jag så nervös att jag inte fattar ett ord av vad dom säger haha.
Natten till den 31/5 klockan 00.00 började min fasta inför snittet. Jag kunde inte somna men jag försökte verkligen att somna för jag ville vara utvilad till snittet.. 08.00 steg vi upp, alla åt frukost utom jag. Hade Tayfurs föräldrar och morbror här. Jag var verkligen nervös och rädd. Kände mig ensam och hade ingen att prata med, hade ju Tayfur med vad förstog han? Han var ju lika uppspelt som jag var.
Vi kom till sjukhuset vid 08.30. Träffade min doktor som skickade upp oss till operationsavdelningen. Nu ska ni veta att här i Turkiet är det inte normalt att pappan får följa med in. Och det fick såklart inte Tayfur så hans mamma fick följa med mig upp till operationsavdelningen. Jag blev tillsagd att ta av mig alla kläder och på med dom gröna läskiga operationskläderna. Sen var det dags att gå in i själva operationsavdelningen och då säger en sköterska att jag måste komma in ensam, det är förbjudet att ha någon med sig in dit.
İstället för att göra mig själv arg och ännu mer nervös så sa jag bara okej och tog ett djupt andetag och steg in i operationsavdelningen. Där inne fick jag sätta mig i ett rum och vänta. Jag väntade väldigt länge kändes det som, och under tiden jag väntade kom det folk och frågade vad jag gjorde där. Det kändes ju mindre kul..
Sen kom det en tjej som pratade engelska och hade en blankett med frågor som hon tydligen var tvungen att fråga innan snittet, konstiga frågor som ''läser du böcker? vad har du för hobby?'' och andra oviktiga frågor.
Efter det ber hon mig att följa med henne. Vi går in i ett annat rum där det väntar två tjejer till som ska smörja in mig i någon slags kräm innan operationen. Dom är väldigt trevliga som tur va. Sen får jag lägga mig ner på operationsbädden och dom kör in mig till operationssalen där min doktorn och 4-5 andra personer väntar. Alla ler och pratar vänligt med mig och berömmer mig för min turkiska. När jag låg där vet jag att jag pratade på men om vad vet jag inte och tillslut blir jag så nervös att jag inte fattar ett ord av vad dom säger haha.
Allt gick så fort med att bestämma kejsarsnittet så när jag låg där skyndade jag mig att fråga om jag skulle bli sövd och hur lång tid det skulle ta. Jag skulle bli sövd och det skulle ta ca 40 minuter. Sen såg jag sprutan och kände hur ögonlocken kämpade emot men tillslut slocknade jag.
09.27 (10.27 svensk tid) föds lilla Belma!
Det första jag minns är att jag befinner mig i ett rum med Tayfur, hans mamma och Belma. Tayfur håller mig i handen och jag är väldigt borta efter snittet. Jag frågar om Belma mår bra och han säger ''Ja, hon ligger där borta'' och pekar vid min sängkant. Jag orkar inte kolla så långt bort men ler och säger ''va bra'' Efter ett tag kommer Tayfurs mamma med Belma och jag får hålla i henne, hon var så liten men klarvaken! Helt magiskt! Men jag orkade inte hålla i henne så länge så Tayfurs mamma tar Belma och lägger henne i hennes lilla säng.
Jag hade lovat min syster Emma att jag skulle ringa till henne först och det gjorde jag, hon började gråta och gav mamma telefonen och det första jag säger är ''gråt inte för då börjar jag gråta och det kommer göra ont i magen för nu är hon här'' Mamma grät inte men var väldigt glad :)
09.27 (10.27 svensk tid) föds lilla Belma!
Det första jag minns är att jag befinner mig i ett rum med Tayfur, hans mamma och Belma. Tayfur håller mig i handen och jag är väldigt borta efter snittet. Jag frågar om Belma mår bra och han säger ''Ja, hon ligger där borta'' och pekar vid min sängkant. Jag orkar inte kolla så långt bort men ler och säger ''va bra'' Efter ett tag kommer Tayfurs mamma med Belma och jag får hålla i henne, hon var så liten men klarvaken! Helt magiskt! Men jag orkade inte hålla i henne så länge så Tayfurs mamma tar Belma och lägger henne i hennes lilla säng.
Jag hade lovat min syster Emma att jag skulle ringa till henne först och det gjorde jag, hon började gråta och gav mamma telefonen och det första jag säger är ''gråt inte för då börjar jag gråta och det kommer göra ont i magen för nu är hon här'' Mamma grät inte men var väldigt glad :)
Efter någon timma fick jag en konstig känsla. Jag kände mig helt tom, jag fick panik för jag kände mig så sjukt smal och tom. Hade ont under revbenen. Jag bad Tayfur att hämta en läkare för att undersöka mig, dom kom och kollade allt och allt var normalt. Men jag kände mig verkligen inte normal så jag bad dom komma två gånger till och dom gav mig syrgas men det var ingen höjdare men jag blev lugnare och tillslut gick det över. Jag fick nog helt enkelt en panikattack. Och jag är väldigt känslig för sjukhus, hatar det rent ut sagt.
Vid 20 tiden fick jag äta igen, och oj vad jag åt!!
Tayfur fick inte stanna på sjukhuset över natten och det var jobbigt att vara ifrån honom. Männen har bara vissa besökstider.. Vi stannade två nätter på sjukhuset innan vi fick komma hem. Belma mådde bra och var en riktigt vaken och glad bebis. Hon sov väldigt avslappnat när vi kom hem. Och det var underbart at komma hem!!
Sådär, det var väl på tiden att berätta en kortfattad sumering från kejsarsnittet.. Snart är lillan tre månader och hon har utvecklats så mycket redan nu! Min fina bebis!
2 dagar gammal och nyss hemkommen från sjukhuset
Vid 20 tiden fick jag äta igen, och oj vad jag åt!!
Tayfur fick inte stanna på sjukhuset över natten och det var jobbigt att vara ifrån honom. Männen har bara vissa besökstider.. Vi stannade två nätter på sjukhuset innan vi fick komma hem. Belma mådde bra och var en riktigt vaken och glad bebis. Hon sov väldigt avslappnat när vi kom hem. Och det var underbart at komma hem!!
Sådär, det var väl på tiden att berätta en kortfattad sumering från kejsarsnittet.. Snart är lillan tre månader och hon har utvecklats så mycket redan nu! Min fina bebis!
2 dagar gammal och nyss hemkommen från sjukhuset
Kommentarer
Trackback
