kan börja att berätta att mina föräldrar är inte tillsammans och separerade när jag var väldigt liten.

Min mamma är bäst, såklart! Hon hjälper mig alltid när jag behöver något och jag får oftast precis vad/det jag vill av henne. Hon är en snäll person och har alltid rättat mina fel, tex. en gång när jag skulle träffa min förra pojkvän första gången i gbg men jag sa till henne att jag skulle till en tjejkompis i göteborg över sportlovet (tror jag) men åkte hem till honom och jag hade aldrig träffat honom İRL innan. Hon har lärt mig att man inte ska ljuga, även om jag hatar folk som ljuger så har även jag gjort det en gång i tiden.
Hon kom till mig när jag behövde hjälp med Belma som mest, då jag var som tröttast efter kejsarsnitt och graviditet i 9 månader, hon hjälpte mig med allt och lärde mig massa bra saker om bebisar.
Min mamma, min vägledare här i livet, även om hon kanske inte tror det då jag nästan aldrig var hemma under gymnasietiden :P jag älskar och saknar henne, längtar tills vi ses igen, snart! ♥

Min pappa har jag nästan aldrig bott eller levt med. När mamma och pappa bodde i samma by uppe i dalarna var vi hos honom varannan vecka. Han bor just nu i dalarna med sin fru från Filipinerna, jobbar på psyke, gillar fotboll.

Sen har jag min andra pappa, Fredrik. Han har jag nästan levt med hela mitt liv och har har alltid varit som en pappa även om jag aldrig har kallat honom pappa så är han som en pappa för mig. Han var den som köpte mobiler, cyklar, tog med mig på speedway (älskade speedway när jag var mindre och bodde i dalarna) och allt annat som en pappa gör. Han har varit arg på mig, precis som min mamma, han har lärt mig vad som är rätt och vad som är fel. Första gången jag kom hem full (eller ja, första gången dom kom på mig) var det han som jag sa förlåt till, förlåt vet jag inte varför jag sa men det var väl dumt att ljuga :P
Saknar honom!