Hej och väldigt mycket förlåt för dålig uppdatering!

Har inte haft tillgång till varken dator eller internet dom senaste dagarna. Dom skulle fixa internet tills idag lovade dom, men jag sitter fortfarande på internetcafe....suck.. Kanske kommer ikväll men det tvivlar jag på dock.

Jag kan ju börja berätta om dom senaste dagarna som har varit väldigt oroliga, därav har jag inte kunnat springa iväg till internetcafeet och uppdatera..

i måndags var tayfur ledig och vi hade som sagt tid för ultraljud 09.30 så vi steg upp och åkte till sjukhuset. började ganska bra, som förra gången så hade dom någon som höll på att föda men vi fick komma in som planerat och det blev vi glada för. den lyckan varade inte mer än 5 minuter.. vi kom in och började direkt med ultraljudet, det såg bra ut sa doktorn. den lilla väger 1200 gr vilken är helt normalt, huvudet, kroppen osv såg bra ut, precis som det ska i början på 7de månaden. fast egentligen var det inte alls okej, 2 minuter senare ser doktorn att huvudet ligger väldigt långt ner.
han ber mig ta av mig byxor, blotta hela faderullan för min läkare, ingen höjdare direkt men vad skulle jag göra? jag drog av mig byxorna och fick lägga mig i en stol med benen rakt ut och sen var det dags för ultraljud där nere.. vill inte skriva vart för jag skäms och tycker det är pinsamt men ni förstår nog, hah..

Tayfur fick inte kolla på såklart så jag förtog typ ingenting och blev lite nervös nör doktorn började sucka. Tog på mig byxorna fort som f-n och satte mig röd i ansiktet bredvid Tayfur och doktorn började prata på turkiska. både han och tayfur såg väldigt allvarliga ut så jag fattade att något inte var som det skulle.. Tayfur förklarade för mig att bebisens huvud hade börjat gå neråt, mot utvägen om ni förstår?
Jag tyckte det var konstigt eftersom jag inte hade ont.. Våran visit på sjukhuset fortsatte, jag fick ta massa prover och blev helt snurrig i skallen av alla stick och framförallt av orolighet tror jag. Men jag försökte hålla mig lugn eftersom stress var det minsta jag behövde just då.
Sen pratade vi med doktorn igen och han föreslog att jag skulle läggas in över natten för att vara på den säkra sidan ifall något skulle hända.. Jag förstog ingenting, jag har ju aldrig fött barn innan så jag visste ju inte om det var såhär det började när det är dags att föda.. Jag sa till Tayfur att jag bara ville där ifrån och vi fick åka hem i en timma, oroligaste timman hittills kanske inte i mitt liv men på j-vligt länge.. Jag började såklart gråta och när jag gråter så får jag massage och massa ompyssling, han lugnade ner mig och vi började prata om det hela och han ringde direkt sitt jobb och bad om ledigt en dag till.

Klockan 12.30 åkte vi tillbaks till sjukhuset och jag fick något slags sockervatten som jag skulle dricka. Vid det laget var sparkarna i fullgång och jag blev såklart 10000 ggr oroligare, jag vet ju inte hur det går till haha?
Jag blev indragen till förlossnings salarna och Tayfur fick inte följa med.. Hon som tog med mig in kunde ingen engelska.. Jag fick lägga mig på en säng och jag tänkte ''jaha... nu ska det ske'' men hon satte på mig en CTG-mätare (tror jag det heter)  och tayfur fick komma in och göra mig sällskap. Låg där i en halv timma och tänkte och verkligen bad om att det inte fick ske, det är för tidigt.
När det var klart fick vi gå in till doktorn som gjorde ultraljud igen och det såg fortfarande inte bra ut men att bebisen var det inga problem med så jag fick sova hemma om jag ville och det gjorde jag såklart.
Han skrev ut recept på en j-vla tablett som bara gett mig finnar och dålig mage.

İgår åkte vi tillbaks på kontroll och huvudet ligger fortfarande ovanligt långt ner och jag måste ta det väldigt lugnt nu ända tills min graviditet är över. Jag får inte sitta normalt, måste ligga med en kludde under fötterna när jag ska sova. Jag får absolut inte åka moped, helst inte buss eller bil heller. Och det som svider mest, inte bara för utan för min familj med är att jag inte får flyga.. Jag hoppas alla förstår mig och att jag inte kan göra något åt det, jag hade gärna  hoppat på ett flyg den 31 mars för jag själv känner mig väldigt pigg men utan intyg från doktorn kommer jag ingenstans. Jag har inget val, men jag kommer absolut komma hem så fort passet är fixat.
Jag hade dock sett framemot lollo, emma och mammas födelsedag, och min. och emmas student, men det ska jag komma hem till om passet till bebisen är fixat såklart.  har dock inte berättat det för familjen, lite jobbigt för mig för jag vet att dom sett framemot det lika mycket som mig. Fan fan fan..

Men jag måste fokusera mig och förbereda mig och framförallt ta det lugnt fram tills det är dags, och nu känns det som att jag inte kan vara säker på när det kommer att ske, jag vet inte ens om bebisen kommer ändra ställning eller om huvudet kommer ligga ner mot utgången ända fram tills den vill ut.. Dock kommer jag defenetivt att göra kejsarsnitt, nu finns det nog inget mer som kan fylla på min otroliga rädsla för förlossningen, jag är 110% säker på att jag inte kommer fixa en normal förlossning och ingen kan tvinga mig till det.

Glömde tillägga att jag har bakterier i mitt urin också så jag har fått medicin för det också..

Till något annat: Jag har även fått jobb som översättare på sjukhuset. Ta hand om turister som kommer tilll sjukhuset och hjälpa dom med deras försäkringar. Självklart kommer jag inte jobba nu, men i februari nästa år är jag välkommen och börja mitt jobb som översättare i receptionen för utlands försäkringar, ska bli riktigt skoj. Dessutom är det ett vanligt 8 timmars jobb och två dagars ledighet, precis som i Sverige :)

Mycket mer har inte hänt och jag tycker det är tillräckligt..
İgår kväll kom Servet och Bianca hem till oss. Meningen var att dom skulle övernatta men eftersom Bianca åkte tillbaks till Österriket idag så åkte dom hem till kumköy och sov, jag va dessutom väldigt trött och behövde sova.
İdag har jag träffat Louise i några timmar. Vi kollade klart White Chicks och började se på What A Girl Wants med chokladpudding och annan choklad, beroende som vi är haha.

Köpte nya gardiner igår till sovrummet som jag satte upp idag. Svarta med blommor, låter fult men ska visa bild sen och det blev väldigt bra tycker jag. Har försökte städa ihop lite också men jag vågade inte allt för mycket och dessutom har jag ont från och till.. Det blir nog en jobbig sista tid dom här veckorna/månaderna som är kvar men jag ska stå ut, det är ju trots allt värt det!

Som sagt, inget internet hemma så jag behöver inte ens skriva en gång till vart jag sitter.. Men jag ska strax gå hem så jag slipper kissa på mig bland folk. Jag skäms inte när jag skriver att jag faktiskt har kissat på mig under min graviditet, skratta om ni vill, men trycker det mot blåsan så hårt som det gör så hjälper det inte ens att knipa igen haha.
Tayfur kommer vid 00.00 och då ska vi mysa till frukt och film tänkte jag. Måste säga att han har varit världens bästa stöd dom här två senaste dagarna, lika stressad och orolig som mig men ändå gjort allt för att jag ska vara lugn. Världens bästa älskling! ♥

Nu svar på kommentarer:

Anonym om melodifestivalen är inte glömd bara för man bor i turkiet:
Kan du inte lägga ut någon bild på din mage?

Svar: När jag har mitt internet ska jag ta massor med bilder och visa er i bloggen! Men här kommer en bild tagen i lördags, dock ingen bra bild men den funkar tills vidare..(min syster som tagit med wecam haha.)



brud från kalmar om melodifestivalen är inte glömd bara för man bor i turkiet:
hej ! har läst din blogg ett tag nu, vet inte ens hur jag hittade den ( men är jäklig glad att jag gjorde det ).. är så himla avundsjuk på dig måste jag säga.. jag vill göra precis som du har gjort, flytta ifrån sverige och hitta kärleken och hela livet någon annanstans ! :) tycker verkligen om din blogg, älskar att läsa om ditt liv i turkiet :) så fortsätt skriva, för här har du en trogen läsare ! =)

Svar: Hej och tack! :) Vet du vad hemligheten är? Man måste våga ta steget, inte tvivla.. Jag åkte ju från början hit för att jag fick jobb som dansare i ett entertainer team, då hade jag inga tankar på att flytta hit på riktigt men som sagt, när den rätte dyker upp då säger hjärtat till och då får huvudet säga vad det vill ;) Och jag har aldrig ångrat att jag flyttade hit för kärlekens skull. Familjen har man alltid, och dom kan alltid komma hit och jag kan alltid åka hem. Att flytta hemifrån första gången är ett stort steg, visst kan det vara jobbigt ibland men med tiden så ser man saker och ting på ett annorlunda sätt. Som tex. ''Varför ska jag gråta när jag har det så bra? Jag bor ihop med den jag älskar, min familj älskar att komma hit och vet om vilken bra kille jag har och hur lycklig jag är. Jag behöver inte gråta för att jag saknar dom, jag kan sätta mig på ett plan iprincip när jag vill och hälsa på. Fyra timmar med flyg är ingenting'' :)
Och trivs man inte är det bara att åka hem, då har man iallafall vågat testa och lärt sig nya saker och fått nya kunskaper, det är så man lyckas.

Fortsätt fråga saker eller bara kommentera.. älskar att svara så kom igen, ställ vilka frågor som helst så svarar jag :)

Kram