Sitter och tittar tillbaks i bloggen...
och hittar inlägg från när jag återberättar min resa till Thailand 2008. Vill ni läsa hela inlägget finns det under Februari 2008. Kopierade ur en del av inlägget och blir påmind om hur vi sprang för livet och drömmer drömmar om det med jämna mellanrum än idag:
Vad hände mer.. Joo .. Tsunami varning.
Då kan jag säga med handen på mitt hjärta att jag aldrig någonsin har varit så jävla rädd och panik slagen som jag var den dagen. Det var första gången jag kände att jag skulle dö på riktigt.
Jag, syrran , mormor och berra hade precis kommit från stranden som låg 3 meter från våra bungalows på hotellet. Jag hade hunnit duscha och fått på mig underkläder. Sedan ser jag vakten på hotellet springa genom fönstret på vårat rum så jag öppnar dörrenb, går ut och är nyfiken på vad som händer. Jag trodde det var fight eller att någon obehörig hade kommit in på området. Sedan kollar jag runt mig och ser att det inte bara är vakten som springer, ALLA springer. Jag fattar ingenting men blir panikslagen och frågar en man vad det är som händer..
"BIG WAAAVE STOOR VÅÅÅG SPRING FÖR I HELVETE!"
och där stannade hjärtat och hjärnan för en kort stund. Syrran stog i duschen, mormor stog i duschen.
Jag springer in och ber min syster sätta på sig något plagg för att nu måste vi springa mot bergen. Hon fattar direkt vad det är som håller på att hända, utan att tänka springer hon iväg. Jag står där, helt tom och försöker få med mig mormor och Berra.. Men dom fattar inte. Sen kommer jag på att jag inte kan lämna min syster ensam, utan kläder eller mobil. Så jag kollar på mormor en sista gång och säger "hejdå mormor" och springer mot min syster med tårar i ögonen, med ångest att jag sprungit ifrån världens bästa människa, min mormor. Min hjälplösa mormor, hur skulle hon ha klarat sig om vågen verkligen kommit? Jag tänker på vad jag sprang ifrån varje dag och vad som kunde ha skett. Det hade varit så mycket mitt fel om min mormor dött, det kändes som mitt ansvar att se till att få mina anhöriga med mig därifrån, men vad jag gör? Jo jag springer ifrån två av dom.
Väl ute på gatorna ser jag min syster springa med en handduk för sin kropp, jag kommer ikapp henne och får en känsla av att vågen kommer komma bakifrån och ta oss. Adrenalinet var på topp då kan jag säga, har aldrig sprungit så fort som jag gjorde då. Vi hade ingen aning om vart vi skulle men vi spang och tillslut stannar en Jeep och ber oss hoppa på flaket, vi får med oss en 11 årig tjej från norge som är helt förstörd. Thailändaren kör oss upp i bergen och vi är säkra.. Där satt vi och bara väntade på att få veta att vågen kommit och tagit våran mormor. 2 timmar tog det innan vi fick beskedet att allt var lugnt och fick återvända till hotellet och mormor.
Jag hoppas aldrig någonsin att tsunami kommer inträffa igen, fyfan vad hemsk känsla det var.
Efter detta var vi lite spända hela tiden men de sista dagarna var allt bra igen och vi hade det grymt kul!
Vad hände mer.. Joo .. Tsunami varning.
Då kan jag säga med handen på mitt hjärta att jag aldrig någonsin har varit så jävla rädd och panik slagen som jag var den dagen. Det var första gången jag kände att jag skulle dö på riktigt.
Jag, syrran , mormor och berra hade precis kommit från stranden som låg 3 meter från våra bungalows på hotellet. Jag hade hunnit duscha och fått på mig underkläder. Sedan ser jag vakten på hotellet springa genom fönstret på vårat rum så jag öppnar dörrenb, går ut och är nyfiken på vad som händer. Jag trodde det var fight eller att någon obehörig hade kommit in på området. Sedan kollar jag runt mig och ser att det inte bara är vakten som springer, ALLA springer. Jag fattar ingenting men blir panikslagen och frågar en man vad det är som händer..
"BIG WAAAVE STOOR VÅÅÅG SPRING FÖR I HELVETE!"
och där stannade hjärtat och hjärnan för en kort stund. Syrran stog i duschen, mormor stog i duschen.
Jag springer in och ber min syster sätta på sig något plagg för att nu måste vi springa mot bergen. Hon fattar direkt vad det är som håller på att hända, utan att tänka springer hon iväg. Jag står där, helt tom och försöker få med mig mormor och Berra.. Men dom fattar inte. Sen kommer jag på att jag inte kan lämna min syster ensam, utan kläder eller mobil. Så jag kollar på mormor en sista gång och säger "hejdå mormor" och springer mot min syster med tårar i ögonen, med ångest att jag sprungit ifrån världens bästa människa, min mormor. Min hjälplösa mormor, hur skulle hon ha klarat sig om vågen verkligen kommit? Jag tänker på vad jag sprang ifrån varje dag och vad som kunde ha skett. Det hade varit så mycket mitt fel om min mormor dött, det kändes som mitt ansvar att se till att få mina anhöriga med mig därifrån, men vad jag gör? Jo jag springer ifrån två av dom.
Väl ute på gatorna ser jag min syster springa med en handduk för sin kropp, jag kommer ikapp henne och får en känsla av att vågen kommer komma bakifrån och ta oss. Adrenalinet var på topp då kan jag säga, har aldrig sprungit så fort som jag gjorde då. Vi hade ingen aning om vart vi skulle men vi spang och tillslut stannar en Jeep och ber oss hoppa på flaket, vi får med oss en 11 årig tjej från norge som är helt förstörd. Thailändaren kör oss upp i bergen och vi är säkra.. Där satt vi och bara väntade på att få veta att vågen kommit och tagit våran mormor. 2 timmar tog det innan vi fick beskedet att allt var lugnt och fick återvända till hotellet och mormor.
Jag hoppas aldrig någonsin att tsunami kommer inträffa igen, fyfan vad hemsk känsla det var.
Efter detta var vi lite spända hela tiden men de sista dagarna var allt bra igen och vi hade det grymt kul!
Kommentarer
Trackback
