... som inte ni turister inte ser ett skit av, ni som bor utomlands på en turistort kommer nog känna igen er i detta inlägg.

Idag blev jag riktigt arg och ledsen när jag kom hem efter att ha käkat ute med Joline och barnen innan dom satte sig på bussen till flygplatsen.
Där jag bor är det väldigt krångligt att komma upp med vagnen eftersom jag inte bor på bottenvåningen och våran trappa är som en spiral ungefär och min vagn är ganska klumpig i sånna lägen. Så jag går alltid upp med Belma först, sätter henne i hennes säng medans jag springer ner (tar 15 sekunder att komma upp igen..) och hämtar vagnen. Belma gråter och skriker oftast då för hon tycker verklgen inte om att sitta i sin säng, plus att hon är inne i en jobbig trots-period just nu och gråter och skriker för det minsta lilla..
När jag kommer upp med vagnen så öppnar grann-frugan sin dörr och säger:
Hon - Ursäkta...
Jag - Ja?
Hon - Är ditt barn sjukt?
Jag - Nej..
Hon - Har hon någon sjukdom då?
Jag - Nej, varför undrar du det?
Hon - Jo, hon gråter ju väldigt mycket alla tider på dygnet.
Jag - Ja hon är ett litet barn, så är det.
Hon - Då förstår jag, du ska vara försiktig med ditt barn.

Sen stängde hon dörren och jag gick in till mig helt chockad. Den blicken som jag fick av henne var verkligen hat-blicken som jag har mött så många gånger innan av dessa turkiska kvinnor. Men denna gången blev jag riktigt upprörd och kände/känner mig som världens sämsta mamma. Kan det bli värre; Jag är ung mamma, icke turkisk och nu tror grannarna förmodligen att jag slår mitt barn! Bara för att hon gråter. Jag skulle aldrig slå min fina lilla tjej, däremot kan jag höja rösten när tålamodet har nått sin gräns men det är inget jag gör dygnet runt, dessutom är jag och Belma nästan alrig hemma om kvällarna längre, vi är alltid ute på något.. Men nu ska jag inte sitta och skydda mig, alla får tro vad dom vill.

Detta har hänt så många gånger. När min familj var här så tog vi en promenad längs strandvägen. Då stannade vi precis framför två turkiska tjejer som inte var mer än 17-19 år. Dom satt på stenmuren medans min syster köpte presenter till sina kompisar. Jag stog kvar på själva vägen och väntade. Dom två turkiska tjejerna kollade såklart på mig och jag hör hur dom säger att mitt barn inte ser svenskt ut. Dom pratar inte med mig utan dom pratar med varandra. Då vräker en utav dom ur sig "Hon är väl en såndär som kom hit på semester och låg med en turkoch blev gravid och är nu här för att leta upp pappan till det stackarn barnet" sen skrattade dom jättehögt. Jag vände mig och men sa inget, gav dom bara världens blick och sen gick jag.. Då fortsätter dom prata.. "ne oldu yaaa anlamadim yaaa niyee böle bakin yaaa" Jävla turkar, jag blir så ledsen.

Det finns så mycket saker som har hänt, för dom småsaker som för mig är så sårande och jag blir innerstinne riktigt ledsen..

När jag var gravid så besökte jag sjukhuset en hel del och jag blev aldrig bemött på ett vänligt sätt av den kvinnliga personalen där. Jag sa alltid hej men fick högst två hej tillbaks under 9 månaders tid.
Jag kom alltid i tid till mina ultraljud och jag fick alltid komma in sist, eller inte komma in alls..
En gång svimmade jag efter ett blodprov. Tayfur var i rummet bredvid och jag stog utanför och kände hur allt blev svart och jag minns att det gick förbi en tjej som kollade på mig, men jag vaknade upp av mig själv, det var vi recetionen så tjejerna som satt där bara kollade på mig. Jag gick in till Tayfur och sa att jag hade svimmat och behövde dricka något..

Dagen jag skulle göra kejsarsnitt och jag satt i operationskläderna helt själv utanför operationssalen så frågade en kvinna mig vad jag gjorde där.Jag fick berätta att jag skulle göra kejsarsnitt och dom verkade inte bry sig alls om det, jag fick vänta ganska länge innan någon kom fram och pratade med mig. Innan jag blev inkörd till operationssalen så kontrollerade en sur gammal tant mig och pratade med sina kollegor och kommentarade att hon tyckte jag kunde föda i mitt land istället, och hon förstog inte hur jag bara kunde sitta där inne utan att berätta att jag skulle göra kejsarsnitt.. Fast det var min doktor som hade skickat upp mig och var tvungen att lämna mig eftersom han skulle förberedda sig för snittet.. Ni kan ju gissa om man mår bra i den situationen.

Det finns 1000 saker till men jag tänker inte dela med mig av allt, detta är bara lite "smakprov" på hur den riktiga varadagen ser ut som bosatt i Turkiet. Nu är det inte så att livet är ett helvete varenda dag. För det mesta är det helt underbart att bo här och jag älskar den enkla vardagen och alla trevliga människor som också finns här och man lär sig att undvika blickar. 

Jag var bara tvungen att skriva av mig för ikväll blev jag riktigt ledsen efter att ha pratat med grannen..