Att vara stark är något som jag har insett att jag är. Jag är stark och är det något jag inte kommer bli så är det svagare. Jag tror att man bara kan bli starkare som människa.

Livet är härligt och det gör dig stark. Livet är också väldigt orättvist och jobbigt men även det gör dig stark, kanske starkast tillochmed.

Jag är stark som vågar kalla mig själv för stark.

Saken är den att med livets gång så lär man sig och det finns så mycket som bygger upp din styrka som du själv inte är medveten om förrens någon berättar för dig hur stark du är eller när du själv förstår att du är stark.
Jag insåg hur stark jag är under pappas sista månad. Söndagen den 9 september då jag steg innanför min fasters dörr och mötte en döds sjuk man, min pappa, så steg styrkan inom mig snabbt och otroligt fort.
Han hade kämpat med sjukdomen i nästan två år men det var bara den sista månaden som man såg på honom hur sjuk han var. Jag var rädd när jag mötte hans blick, hans hud och ögon var senaps gula. När han kollade mot solen vågade jag inte se honom i ögonen. Han hade gått ner säkert 20 kg sen jag såg honom senast i april,
Det var så läskigt, jag var rädd.
Men jag visade det aldrig. För min skull, hans skull, Belmas skull, för allas skull.

Jag kände mig ensammast i världen om nätterna när vi var i Sverige, ville bara ha Tayfur vid min sida och gråta mot hans axel. Men jag hade Belma bredvid mig, min fina glada dotter på 2,5 år som inte hade/har en aning om vad som hände. Dagen då jag fick veta att jag var gravid lovade jag att mitt barn aldrig ska behöva känna sig osäker eller rädd med mig. Därför har jag alltid varit positiv (fatta mig rätt) inför henne. Barn ska få vara barn, så länge dom kan.

Det är inte alltid lätt med barn och att vara mamma. Att hålla lugnet när ens barn är trotsig, skriker, gråter, inte lyssnar, slåss, har sönder värdefulla grejer osv är inte lätt men det är sånt som gör att styrkan växer.

Min mamma har äntligen gift sig med Fredrik. Har varit planerat en låååång tid och det var verkligen på tiden. Och att få känna den lyckan samtidigt som ens andra förälder är sjuk gör att styrkan växer. Att det är helt okej att få vara lycklig och att våga visa det är starkt. Att få ha Fredrik i våra liv är lycka för mig, min andra pappa. Och att våga skriva att Fredrik är som en pappa, det är stark, men också väldigt sant! Han har alltid funnits i mitt liv och det är jag då glad för.

Att jag för lite mer än fyra år sedan bestämde mig för att flytta till Turkiet är det bästa beslutet jag någonsin tagit. Att bara släppa allt i Sverige för kärlekens skull, det är modigt och starkt gjort.

Att alltid behöva stå och vinka av min familj när vi ska åka hem eller dom ska åka hem och säga "vi ses snart igen" fast man inte har en aning om när man ses igen och veta att det är flera hundra mil ifrån varandra, det är starkt gjort. För tro mig, det blir inte lättare med tiden!!

13 september var sista gången jag såg pappa i liv. Jag visste det inte då och var säker på att det inte var sista gången, jag vägrade tro något annat. Men samtidigt var det så otroligt jobbigt att säga hejdå den kvällen och jag ville verkligen inte gråta, för pappas skull. Jag vet att jag sa "nej fy ny börjar jag gråta" och han sa att jag inte skulle göra det så jag höll igen. När jag och Emma kom utanför dörren frågade hon mig "hur går det" och då började jag gråta men sa "det går bra jag lovar" för det gjorde det även om hela mun värld höll på att rasa för en stund. Och för Emmas skull va jag stark för jag vet hur ledsen hon va och hon behövde/behöver sin storasyster.

Jag klarar mig alltid, men jag vet att det finns dom som behöver mig och skulle jag sätta mig ner och gråta och skrika ut allt så skulle folk som ser mig som stark bli rädda och jag vill inte det. Jag vill vara stark i deras ögon och veta att dom vet att jag alltid finns där för att finnas och skydda dom.

Självklart gråter jag, är arg, ledsen, förstörd, rädd osv. Jag är livrädd för spöken, hatar att sova ensam. Jag får alltid för mig att jag är sjuk, har massa sjukdomar. Jag gråter flera ggr i veckan för pappa. Det vet alla om men jag skulle aldrig kunna deppa ihop framför någon av dom jag älskar. Jag vill inte det för jag är stark och känner ansvar.

Jag kom tillbaks till Turkiet den 15 september. Pappa lades in på sjukhus den 16, akut pga av smärtor i levern.
Jag kände mig hjälplös och tänkte nästan mer på Emma än pappa i början. Jag ville finnas där så hon kunde se att jag va stark och att hon kunde gråta hos mig. Jag ville att pappa kunde se att jag fanns vid hans sida och brydde mig om honom och att jag älskar honom.

Den 17 september kom våra vänner hit för att grilla. Jag satt på Skype och pratade med pappa innan dom kom. Pappa lät så trött och konstig i rösten och jag mådde inte alls bra efter vi hade lagt på. Men jag var tvungen att leva mitt liv och vi fick gäster, jag satt där och pratade, skrattade lite, samtidigt som pappa fanns i tankarna hela tiden. Det är starkt.

18 september kl 07.50 ringer telefonen och det visar att det är Emma som ringer. Jag förstod att det inte var bra så jag stängde dörren till sovrummet dör Belma låg och sov. Ställde mig i belmas rum och lutade mig mot belmas säng (hon låg i vårat sovrum) och svarade.
Frågade inte vad hon ville för jag vågade inte. "Jag sover typ.. Vad gör du då?" Sa jag. Vem ringer för att fråga vad man gör 07.50?!
Till slut sa hon det. Pappa är död.

Jag grät inte, för Emmas skull. Jag frågade bara om hon va söker och hyr hon kunde veta det. När jag kände hur paniken kröp i min kropp sa jag bara att jag va tvungen att ringa Tayfur, sen la jag på.
Föll ihop på golvet och bara grät, fattade ingenting. Skyndade mig att öppna alla fönster, jag ville se ljus. Ringde Tayfur och grät, satt på Skype och försökte få tag på pappa medans jag väntade på att Tayfur skulle komma hem. Jag va så jävla ledsen och tom, då va jag svag, just i den stunden. Hela den dagen, värsta dagen i mitt liv.

Jag hade precis kommit tillbaks till Turkiet men lovade pappa att komma så fort något hände så jag bokade biljett samma dag som pappa dog. Två dagar senare var jag och Belma på svensk mark igen. Jag orkade egentligen inte alls åka ensam med Belma men jag gjorde det för pappa och min syster behövde mig.

Några dagar senare skulle begravningsbilen komma till Kalmar och hämta pappa för att ta honom upp till Dalarna. Det var min sista chans att få se honom.
Jag hade bestämt mig för att inte åka och se honom, för jag var så rädd.
Men jag gjorde det. När vi var inne i bårhuset, i andrummet (tror jag det heter) så var kistan stäng men jag var väl medveten om att där i ligger min pappa. Jag gick fram och kände på kistan, den va så fin. Men jag vågade inte öppna och titta på honom.

Och vid det tillfället var Emma riktigt modig och stark. Hon hade åkt in till sjukhuset samma natt som pappa dog och sett honom, hon mådde inte alls bra efter det och avrådde mig till att se honom död. Men när vi stog där i bårhuset så säger hon att hon vill se pappa igen. Jag blev orolig och nervös att Emma skulle ångra sig igen och då skulle jag bli rädd.
Dom öppnar kistan men jag står bakom för jag vågade inte se.
Emma bad mig komma fram för det såg bra ut sa hon. Jag ville men vågade inte. Jag stog länge och tvekade och till slut tänkte jag "varför ska jag vara rädd för min pappa? Döden är det mest naturliga som finns. Jag vet att pappa vill att jag ska se honom och röra vid honom en sista gång, jag hade ju lovat honom det och någonstans inom mig sp kändes det som att han va där med oss just den stunden."
Jag gick sakta fram. Var livrädd men visade det inte. Sen gick jag syn på hans händer, såg direkt att det va hans händer och då släppte rädslan. Jag gick fram, kollade inte på pappa först. Kollade på Emma och sen drog jag blicken mot pappa. Det läskigaste ögonblicket någonsin, att inte veta hur man skulle reagera. Men det släppte, all min oro och rädsla släppte när jag såg honom ligga i kistan. Det kändes som om en stor sten släppte.
Han såg så fridfull ut. Fanns inget läskigt eller onaturligt alls. Man såg att sjukdomen var borta, att han hade det bra någon annanstans. Tårarna rann och hjärtat gjorde ont men det var det bästa beslut jag någonsin tagit och det modigaste jag någonsin gjort. Jag hade ångrat mig idag om jag inte gjort det.
Att jag vågade se och röra min döda pappa har fått mig att bli ännu starkare.

Att jag kan gå förbi hotellet som pappa bodde på förra hösten när dom va här gör mig stark. Att jag kan logga in på Skype och fortfarande se våra konversationer är jobbigt men ett minne.

Min pappa är en stor källa till min styrka som jag har byggt upp och har med mig idag.

Att jag kan tackla folk och vänner som skämtar om cancer är jävligt starkt för inombords vill jag bara banka skiten ur dom. Jag tänker bara för mig själv att dom inget vet och skickar iväg en tanke till pappa och sänder honom ett "jag älskar dig du är aldrig ensam"

Jag är stark och min styrka kommer ingen kunna bryta, vad som än händer, hur dåligt eller bra det än är spelar ingen roll, för jag kan bara bli starkare.