Tänk vad lycka kan vändas till sorg så himla fort, och tvärtom. Det är ungefär så mina dagar ser ut sen pappa somnade in.
Ena stunden är jag precis som vanligt, andra stunden bryter jag ihop. Och det sägs att det bli lättare med tiden men jag tycker det känns tvärtom just nu. Dagarna går och det är läskigt, jag vill bara att dagarna ska gå baklänges.
Men verkligheten är inte alltid en dans på rosor och jag vet att pappa vill att vi ska vara glada. Han ville aldrig se oss ledsna eller oroliga över hans sjukdom.
Han va nog rädd och ledsen, men aldrig inför oss. Om jag fick prata med honom en gång till skulle jag berätta hur mycket jag älskar honom och att han aldrig behöver känna sig ensam, att han är den starkaste människan jag vet, en riktig kämpe, för det var han verkligen.
Det är jobbigt att inte kunna gå till hans grav när jag känner för det, jag saknar det för det kändes som en närhet. Att han fanns bredvid mig och såg att jag va där. Han finns med oss här hemma varje dag, inramad och vi ser hans foto hela tiden. Jag tänder ljus varje kväll och skickar iväg en tanke till honom. Jag gav ett löfte till honom sista gången jag såg honom, att vad som än händer så finns jag alltid där och jag kommer aldrig svika honom.