Det är konstigt.. Jag har inte drömt om pappa en enda gång sen han gick bort. Jag skulle så gärna vilja drömma om honom, se honom i liv och rörelse även om det bara är en dröm. Jag minns hans skratt och röst så väl, högljutt och glatt precis som dom flesta andra i släkten. Jag minns hans kroppsbyggnad och gå stil, han liksom gungade lite år höger o vänster när han gick. Jag minns hans klädstil, en riktig fotbollstränares stil. Tröjor i härliga färger med texter som "reebook" "puma" "lotto" och han hade alltid ett par vanliga jeans till och tränings skor. På sommaren bar han alltid tränings shorts och en vanlig tshirt och såklart gympadojor.
Jag minns hans röst och hans hosta som han alltid haft.
Jag saknar allt detta så fruktansvärt mycket och det verkar som att det bara blir värre med tiden, saknaden växer för varje dag och det känns läskigt att dagarna blir veckor och veckorna blir månader och till slut år..

Ibland blir jag ledsen och arg för att jag inte riktigt förstod hur allvarlig hans sjukdom var. Jag vet att ingenting är varken mitt eller någon annans fel, en sjukdom är ingens fel. Och det är så orättvist och jag hatar att det ska finnas dödsliga sjukdomar. Ingen ska behöva dö på det sättet, tänk om alla kunde dö av ålder istället.
Men hade jag vetat eller hade pappa sagt hur illa det var hade jag förmodligen inte bott i Turkiet sen den dagen jag fick veta att han var sjuk.
Hade jag vetat hur ensamt det måste varit om dagarna när han blev sjukskriven så hade jag gjort honom sällskap, varenda dag.
Jag minns i början på året när vi pratade så sa han en gång hur ensam han kände sig och hur tråkigt det var att bara gå hemma. Jag började gråta när vi hade lagt på. Det satte sig verkligen i hjärtat på mig.
När jag och Belma var hos honom i april nu i år så steg jag upp kl fem på morgonen för att kunna följa med pappa till Mora på dialys, har aldrig varit så trött som jag var då. Pappa bara skrattade och sa "tänk att det här hör jag tre ggr i veckan. Jag är så jäkla trött på att sitta o köra kl fem på morgonen ända till Mora för att sen ligga fyra timmar i en säng jävel och rena blodet och må illa efteråt och sen sätta sig i bilen o köra hem i en och en halv timma igen. Nej fy fan, roligare har jag haft"
Då hade han gjort detta i nästan två års tid, jag beundrar verkligen honom. Han kämpade på och var stark ända in i det sista.

En morgon skulle vi åka till Falun för att träffa special läkaren som pappa träffade en gång i månaden tror jag.
Pappa ville att jag skulle följa med och självklart gjorde jag det.
Vi kom dit, fick träffa läkaren och vi satt och pratade och pappa frågade hur han skulle göra med sin ledighet från jobbet. Den höll på att gå ut och han undrade om han var tvungen att skicka in en ny eller om han skulle få börja jobba igen. Han berättade hur jäkla tråkigt det va att gå hemma och att han ville jobba igen.
Men tyvärr, läkaren sa något oerhört jobbigt till svar.
"Så som det ser ut nu så kommer jag skriva i din ledighet hela året ut för det här ser verkligen inte bra ut Tommy det kommer inte gå vägen"

Jag kollade på pappa och han kollade ner i golvet och lyfte på axlarna och sa bara "nehepp"
Det var så jävla jobbigt att se. Pappa som hade så mycket vilja och så mycket som han skulle göra kunde inte finta bort den här jävla sjukdomen, det enda han inte har vunnit över i sitt liv.

Det är så konstigt att han är borta, att jag har sett honom död och gått på hans begravning. Jag har fått alla möjliga bevis på att han inte längre lever men jag kommer ändå aldrig förstå att jag aldrig kommer få träffa honom igen. Jag tror fortfarande att han lever och att han snart ska ringa eller att vi snart ska åka och hälsa på honom igen.