Jag och befinner oss i Sverige nu, har varit här sedan 20 september. Det är så himla mycket som skall fixas och göras när någon går bort, och det är jättejobbigt då det enda man egentligen vill göra är att få tänka, gråta, minnas osv.
Jag vet att jag kommer klara den här svåra tiden som är framför mig, men det är så otroligt svårt att förstå att det faktiskt har hänt. Min pappa finns inte längre.. Det låter bara så konstigt och det är väldigt konstigt. Samtidigt i allt det här jobbiga och sorgliga så kunde det bara ha blivit värre om han hade fortsatt leva.
Läkarna sa att han hade max två veckor kvar att leva, om han hade fortsatt leva. Och det hade förmodligen slutat med slangar och han hade fått lida ända in i det sista och vi kanske tom hade varit tvunga att "stänga av" honom, och det hade jag aldrig klarat av.

Min pappa fick diagnosen för ca två år sedan. Jag minns det så väl när han ringde och berättade. Jag och Tayfur satt och spelade spel tillsammans med Louise och Kadir.. Men jag trodde aldrig att det skulle sluta såhär, för pappa har alltid varit en kämpe men han kunde tyvärr inte ta sig ur det här och det är så otroligt orättvist att gå bort såhär, tyvärr händer det någon varje dag..

Han fick beskedet att han hade myelom, som är en cancersjukdom som uppstår i benmärgen. Myelom går inte att bota men den går att leva med. Han gick på dialys tre ggr i veckan för att rensa blodet, som han sa. Och han fick även ta cellgifter. Trots detta verkade han må helt okej, han var tillochmed ner till mig i Side förra sommaren och jag är så glad att han hann se mitt liv där nere. Senare fick pappa även beskedet att han led av amyloidos, myelom kan utveckla sig till amyloidos och det gjorde det ju tyvärr för min pappa och han drabbades även av den värsta amyloidosen. I Sverige drabbas ca 25 personer per år av denna sjukdom, pappa var en av dom.
Denna sjukdom bryter ner alla organen i kroppen..
Det som kunde ha fått pappa att leva med det var en benmärgtransplation som var planerad att göras i augusti.. Två dagar innnan transplationen skulle ske fick pappa beskedet att sjukdommen hade satt sig på levern, vilket innebär att dom avråder från att göra transplationen då det är liten risk att man överlever/klarar en sådan operation då. Specialistläkaren gav det tråkiga beskedet att nu fanns det inget mer dom kunde göra åt pappas sjukdom, så han fick även sluta med cellgifterna och det var då det började gå väldigt fort neråt..
Han började rasa i vikt och berättade alltid att han var trött. Till slut började han bli gul på kroppen och ögonvitorna. Han blev bara gulare, tröttare, smalare.. Sista veckan då jag träffade honom så märkte man för varje dag att allt bara gick neråt men samtidigt kunde man inte alls förstå hur illa det var.. jag vet inte varför för nu efteråt ser jag ju verkligen hur sjuk han är på bilderna och när jag tänkte efter så var han så otroligt trött..

Men han gav aldrig upp, han kämpade in i det sista.
Vi gick på IKEA några dagar innan han gick bort. Han var tvungen att vila hela tiden, men han var ändå bestämd på att vi skulle gå där. Han körde bil.
Jag frågade hela tiden om han mådde bra. Jaja, jag är bara lite trött men annars är det bra.
Jag frågade varje dag om han hade ont. Nej, det enda jag märker av är tröttheten men ont har jag inte.

Sista kvällen jag träffade honom var kvällen innan vi skulle åka till Norrköping för att sedan flyga hem till Side. Jag frågade honom flera gånger om jag skulle stanna kvar.. Men det tyckte han inte och han lovade att höra av sig så fort det hände något och jag lovade att komma direkt. Jag ville verkligen inte åka där ifrån den kvällen, jag var så rädd att jag aldrig mer skulle få se honom men samtidigt så var jag så inställd på att jag kommer träffa honom igen och vi ska fira en till jul. Han kramade mig så himla hårt och sa hur mycket han älskar mig. Den svåraste och jobbigaste stunden i mitt liv. Sista gången. Älskade och saknade pappa, jag glömmer dig aldrig.