Vi saknar dig

Hejsan! Jag är ny läsare och är väldigt nyfiken på allt kring ditt liv i turkiet :D ditt arkiv är ju ganska maffigt så att gå igenom hela skulle ta lite tid :) jag undrar om du skulle kunna berätta om de största sakerna, hur du träffade din kille,om flytten osv :) bra blogg!


Svar: Hej! Självklart kan jag försöka svara på din fråga :) Jag och Tayfur träffades genom jobbet hösten 2008, vill du läsa hela historien om hur vi träffades så trycker du här ---> http://saandylicious.blogg.se/2010/april/utkast-april-17-2010-1.html <---
Att ta beslutet att jag skulle flytta till Turkiet var inget svårt beslut. Har älskat Turkiet ända sen jag var  på semester här för första gången. Jag drömde alltid om att flytta utomlands, till ett varmt land och jobba som dansare, och det fick jag ju. Klart att Hollywood stog högst på listan med Side funkar minst lika bra haha ;) 

Dom första veckorna jag bodde här va allt så nytt och jag hade så mycket att ta in med jobbet och sen hade jag ju fullt upp med att träffa Tayfur i smyg om nätterna så jag hann aldrig riktigt känna någon saknad av familj och vänner. När det hade gått en månad eller två så började jag känna hur mycket jag saknade alla, speciellt min familj. Jag tyckte jag hade varit ifrån dom jättelänge, men det blev bättre med tiden och jag åker ganska så ofta till Sverige och hälsar på och jag får besök varje sommar :) 

Andra stora saker som jag kan berätta är väl sjukhus besöken jag har gjort här nere.Och då syftar jag på när jag fick akutopereras i Tayfurs hem by första gången jag var där. Om man tycker det är annorlunda mot Sverige på turistorterna så kan ni inte ens föreställa er på vilket sätt dom lever där uppe om ni själva inte har varit där.
Och att föda barn här. Det är många små och stora skillnader på vård och sjukhus.
När jag akutopererade mig i Van (Ercis för att vara exakt) så trodde jag att det var slutet för mig. Jag är väldigt känslig mot allt som har med sjukhus, sjukdommar och smärta att göra och jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag gick en hel dag och hade ONT, fruktansvärt ont. Och när vi väl kom till sjukhuset så var det så otroligt proppfullt med folk, skitigt och allt bara såg ut som i en skräckfilm. Innan läkarna kunde hitta vad som var fel på mig så hann jag svimma åtta gånger och elen gick lite då och då. Sista gången jag vaknade upp från att ha tuppat av så låg jag redo i gröna operationskläder på en operationsbädd för att opereras. Hade inte mycket att säga till om så det va bara att "gilla läget" sen blev det svart och jag blev sövd. Tackade Gud när jag vaknade igen :P Hemskaste jag har varit med om.

Men att vara gravid här det gillade jag. Att få gå på kontroll och göra ultraljud varje månad var det roligaste jag visste under nio månaders tid, det gör man ju inte i Sverige. Och att jag fick göra kejsarsnitt utan massa frågor om varför kändes väldigt bra för mig då jag är medveten om att jag inte skulle klara av att gå igenom en riktig förlossning, psykiskt. Jag kommer förmodligen göra kejsarsnitt om jag får barn igen, även om jag verkligen skulle önska att jag var tillräckligt stark psykiskt för att föda normalt.
Något som jag dock inte tyckte va lika roligt var när min doktorn flyttade till Alanya utan förvarning några dagar innan jag hade planerat att göra mitt kejsarsnitt.. Som tur är så finns det en massa sjukhus här, men det blev stressigt och jag gick tillochmed över det beräknade födelsedatumet för Belma, vilket man inte ska göra om man ska göra kejsarsnitt. 
Dagen jag skulle göra kejsarsnittet (i Manavgat på det kommunala sjukhuset) så åkte vi dit vid 08.00 som planerat. Jag fick byta om i en liten kabin utanför dörrarna till operations salen. Tayfur fick inte följa med under själva snittet. Jag gick in genom operations sals dörrarna helt ensam, jättenervös och hade ingen aning om vart jag skulle. Kom en  kvinna som sa att jag kunde sätta mig ner och vänta så det gjorde jag.
Kändes som jag satt där i flera timmar och väntade. Kom fram kvinnor som tittade på mig och frågade vad jag gjorde där. Blev så nervös men lovade mig själv att inte stressa upp mig, så jag sa att jag skulle ju göra kejsarsnitt och dom kollade på mig som om att ingen visste om det..
Till slut kom doktorn och jag blev sövd och lilla Belma föddes. När jag vaknade upp fick vi vårat rum, som vi fick dela med en turkisk kvinna och hennes nyfödda dotter. Det var väldigt jobbigt för jag ville vara ensam och jag hade så ont efteråt, sen att svärmor var med gjorde det hela liiiiite värre ;P

Något annat som jag tyckte va stort va första gången jag skulle träffa svärfamiljen. Jag visste att dom var trogna muslimer och bodde långt ifrån turist orterna. Vi åkte buss dit första gången, 25 timmar tog det. 
Det är första gången jag verkligen har tänkt mig för vad jag har på mig, inte för urringar, inte för tight osv osv. Jag målade upp värsta bilden i huvudet under dom 25 timmarna vi satt på bussen. Trodde Tayfurs pappa inte skulle tycka om mig, det var jag mest nervös över.
Men allt det släppte så fort jag träffade allihopa. Men det var ett väldigt annorlunda liv mot vad jag är van vid. Jag tyckte väldigt mycket om att vara där dom första veckorna men sen blev det för mycket och jag och svärmor kom inte riktigt överrens. Och så kommer det nog alltid vara, hon älskar mig och jag tycker om henne, men det finns alltid något som gör att vi börjar tjaffsa :P Jag kan tycka det är skönt att åka dit i en vecka någon gång då och då, men inte mer än så. Och jag åker hälldre dit än att dom kommer hit.

Kommer inte på något annat just nu men du får jättegärna fråga mer om du vill, tycker bara det är kul :)